Jag, Peder Fredag, har just suttit genom ett ”informationsmöte”, där Trafikverket presenterade resultaten från sin så kallad KONSEKVENSUTREDNING (”Heritage Impact Assessment”) beträffande effekten av Förbifarten och utbyggnaden av väg 261 på Lovö och Världsarvet Drottningholm.
En meningslös exercis, eftersom kontentan av de 54-sidiga tättskrivna rapporten som presenterades är i principen att frågan bara gäller skillnaden mellan 80, 70, 60, 50, 40 eller 30. Och vad ska detta betyder? Jo, att rapporten handlar bara om hur man kan något minska de negativa effekterna på Världsarvet av redan fattat beslut, nämligen att trafikplatserna ska ligger på Lovö (Tillflykten och Edeby) och att 261’an över Lovö ska bredas till fyra körfiler. Konsulten som anställdes att genomföra undersökningen fick inte titta på någon annan lösning. Det enda jämförande som var möjligt var mellan olika mindre variationer på en och samma lösning. Till exempel, mellan olika grader av hastighetsbegränsning på vägsträckan genom Världsarvet, i syfte att minska trafikbullret något. ”Mitigation” (att lindra”) är ett ord som genomstrålar rapporten. Rapporten handlar egentligen om inget annat. Som om “att lindra” de olidliga effekterna av ett dåligt beslut är att föredra framför att välja en bättre lösning, en som avlägsnar källan till denna olidlighet.
En riktig Heritage Impact Assessment, som följer de “guidelines” satt upp av UNESCO, skulle egentligen jämföra de fyra olika alternativ som finns till förfogande, och inte bara små variationer på en. Annars har den ingen riktig funktion, och absolut inte svarar mot UNESCOs intentioner.
Vad är de fyra olika alternativ som står till förfogande?
Alternativ 1 (a, b, och c): Förbifart Stockholm dras under Lovö.
1a) Trafikplatser på Lovö, vid Tillflykten & Edeby.
4 filer på 261′an mellan Tappström och Brommaplan, samt ett Nytt tunnelrör vid Lindö.
1b) Trafikplatser vid Tillflykten på Lovö och Nytorp på Lindö.
4 filer på 261′an mellan Tappström och Brommaplan, samt ett nytt tunnelrör vid Lindö.
1c) Gemensam trafikplats vid Nytorp på Lindö
3 filer på 261′an mellan Tappström och Brommaplan, samt inget nytt tunnelrör vid Lindö.
Alternativ 2: Förbifart Stockholm dras under Kärsö
(se tidigare post)
2 trafikfiler på 261′an mellan Nytorp och Nockebybron, samt inget nytt tunnelrör vid Lindö. Dessutom: en minskning av trafiken över Lovö med minst 50%.
Dragningen innebär att ca 10 miljarder kan sparas av de 30 miljarder Förbifart Stockholm bedöms kosta. I projektet ingår en 5,5 km lång tunnelförbindelse under Lövö från 261’an vid Nytorp på Lindö till Förbifart Stockholms tunnel under Kärsö (så kallad Förbifart Drottningholm). Kostnad för Förbifart Drottningholm: ca 5,5 miljarder.
Trafikverkets lösning (Alternativ 1a) skulle uppfylla kraven när det gäller nord/sydförbindelsen, men den skulle ha de mest negativa effekterna på Världsarvet Drottningholm och dess buffertzon på Lovö. Den skulle inte heller vara den mest optimala lösning för trafikanter som vill nå fastlandet från Ekerö.
De andra alternativen förbättra i olika grad dessa negativa aspekter.
Det sista alternativet, en radikalt annorlunda lösning, skulle lösa de flesta problem som förknippas med de andra tre lösningar. Och till en billigare pris. Men det krävs mod att genomföra.
Poängen är att det finns alternativ som skulle tillfredsställa de flesta av både Världsarvets och bilisternas önskan. Varför i fridens namn väljer man inte en av dessa?! Vi som är så stolta över hur duktig Sverige är att lösa konflikter genom kompromiss!
Istället har regeringen, och Trafikverket, fastnat för det första, mest destruktiva alternativ. Genom att fatta beslut innan konsekvensutredningen är klar har regeringen effektivt satt stopp för andra tänkbara lösningar. Den 54 sidig HIA rapport som nu ligger till hands är bara första delen i en tämligen meningslös utredningsprocess, som ska fortsätta under det kommande året, tyvärr helt i händerna på Trafikverket, och som bara har för uppgiften att föreslå “lindrande” åtgärder. “Blå dunster” i ögonen på medborgarna, och inte minst i ögonen på UNESCO. Det är nu fritt fram att driva igenom projektet. Återigen svävar det sena 60-talets mycket destruktiva anda som en gam över landets dyrbarheter. Sverige har nu förbundit sig att genomföra ett projekt som hotar att fördärva betydande värden, som annars skulle överförts till de kommande generationerna.
Frågan är hur och varför det har gått så snett?
Det märkliga är att under hela processen Trafikverket har inte vikt sig ett tumme från sin första plan: två trafikplatser på Lovö och en breddning av väg 261 med en extra fil. En plan som ursprungligen tvingades fram av en ohelig allians mellan Ekerö kommun (och framförallt kommunens ordförande) och Wallenbergfamiljen. Alla andra intressenter vill ha en annan lösning. Tunga instanser, med verkliga insikter i vad det handlar om. Riksantikvarieämbetet, Slottsförvaltningen, Statens Fastighetsverk och en stark lokalopinion, ansåg att åtminstone den trafikplats närmaste Världsarvet skulle flyttas till andra sidan Lindötunneln. Något som skulle vara praktiskt genomförbart, enligt Trafikverket, även om det skulle kosta lite mer, en fördyring som skulle ligger väl inom ramen för Förbifartprojektets post för oförutsedda utgifter.
Skenheligt försäkrade Trafikverket att de var lyhört för alla förslag. Pliktkänsligt lyssnade verket till Riksantikvarieämbetet och alla andra instanser. Ärendet baxades med stor skickligt genom den så kallad “samrådsprocessen”. Och efter månader och år fick vi resultatet. Allt var precis som det var i början! Trafikverket hade inte rört sig ur fläcken. Bortsett från några mindre detaljer blev planen oförändrat.
Trafikverket är ett statligt verk som har plikt att med oförvitligt objektivitet balansera de olika krafter som spelar in när ett världsarv hotas av ett vägprojekt. De ska inte lamt lägga sig platt inför några få intressenters önskan. Man kan undra, till exempel, vilka det är för krafter som blandar sig i spelet, som gör att en av de inblandade markägarna, Wallenbergfamiljen, som äger Lindö, kan så helt köra över den andra, Staten, som äger största delen av Lovö, där Världsarvet ligger. Och vad är det för “erbjudande” från kommunen som Trafikverket inte kunde motstå (som i Gudfadern). Kanske hotet att dra bort kommunens stöd för Förbifartsprojektet. Detta skulle sätta en reell spik i projektets kista. Vill de det, har kommuner i Sverige stor makt att stoppa stora projekt av detta slag.
Uppenbart är att Trafikverket fäster mer uppmärksamhet vid vissa intressenters åsikter än andra. De intressen som ligger längst ner i vågskålen var Världsarvets. De som fick högsta prioritering var de relativt kortsiktiga önskan, som handlar om “utveckling” till varje pris, och som framförs bakom scenerna av vissa tunga instanser inom näringslivet. Det är förmodligen dessa önskan som ligger i bakgrunden och driver fram kommunens, och även regeringens inställning. Konsekvenserna för Världsarvet och Lovö, och i förlängning för stadens och landets välbefinnande på lång sikt, anses vara av ringa betydelse. Bara vi inte förlora världsarvsstatus, som är osannolikt. Trafikverket tvingas agerar springpojke åt både kommunen och regeringen, och i förlängning åt de dolda maktintressen som styr båda. Ordet som ligger närmast till hands är “bananrepublik”.
Konspirationshysteri? Vore det så! Men scenariot är svårt att undvika. Hur skulle man annars kunna rationellt förklara vad som skett? Tillräckligt med indicier ligger till hands för att stödja en sådan hypotes. Och det är inte som om liknande historier saknas i detta långa land idag.
Slutsatsen? Byta ut politikerna illa kvickt. De har suttit för länge. Makt korrumperar. Detta viskade råd kom från en bakbunden tjänsteman på Riksantikvarieämbetet, som vrider sig i förtvivlan inför den kovändning hans verk tvingas till. Riksantikvarieämbetet och Statens Fastighetsverk får stödja beslutet, när det nu genomdrivits, eftersom de är statliga verk. Alla myndigheter (Trafikverket, Riksantikvarieämbetet m fl) måste stödja och genomföra regeringens beslut, även om dessa tjänstemän vet att det strider mot sina egentliga uppgifter och i längden leder mot helvete. Civil kurage verkar saknas helt inom tjänstesektorn idag. Lojalitet mot systemet gömmer en banal sanning. “Jag bara gör mitt jobb” täcker rädslan för att förlora min pension.
Som sagt, vi lever fortfarande i ett feodalsamhälle. En riktigt elak varg, gömda under en demokratisk fårskinn (med ursäkt till vargarna, som driver sitt eget feodalsamhälle med betydligt mer konsekvens och ärlighet än vi). Jag häpnar!
peder fredag
































