lovobloggen

Mellan 30 maj och 12 augusti 2011 ställer Trafikverket ut sin arbetsplan för Förbifarten i biblioteket i Ekerö Centrum. Skälet till detta är de demokratiska regler som verket lider under: allmänheten ska informeras om verkets planer och vara delaktiga i processen. Uppnår utställningen detta mål? Regelboken kanske följs, men knappast dess ande. Utställningen gömmer undan mer än den avslöjar.

Söker man efter information om hur arbetsplanen påverkar Lovön är det bra att ha några timmar till sitt förfogande. Bortsett från en enda mindre skärm består utställningen av ett par stolar, ett läsbord och ett dussintal tjocka pärmar. Dessa pärmar är fyllda med täta textrader, några förförande bilder, t ex av den konstnärliga utformningen av Förbifartens tunnel, samt verkets egna arbetsritningar. Det gäller att gräva djupt, om man vill hitta konkret information om arbetsplanens inverkan på Lovön och världsarvet Drottningholm. Visuella hjälpmedel är det klen med. Några fotos från luften, som visar Ekerövägen idag, och (efter snälla bearbetning i Photoshop) imorgon, när trafikplatserna vid Tillflykten och Edeby kommit till. Några exempel från andra tunnelprojekt, som visar hur avgastornen kanske komma att utformas, och ett par perspektivbilder, som visar hur svårt det kommer att bli att se avgastornen mellan träden. Inte mycket mer.

Peder Fredag har nu plöjt genom detta material i en vecka. Framförallt arbetsritningarna, för det är där man hittar konkret information om vad som faktiskt kommer att ske.  Problemet är att ritningarna är obegripliga för alla utan den som har ingenjörsutbildning (eller, som i Peders fall, arkitektutbildning). Det är osannolikt att någon annan kommer att ta den tid som krävs för att sätta sig in i bilden. Som antagligen är Trafikverkets syfte. Verket vill att folk ska avskräckas från att gräva för djupt i detaljerna. Arbetsplanens egentliga innebörd för Lovön och världsarvet Drottningholm ska kvarstå som verkets egen hemlighet, tills det blir för sent att ändra ritningarna.

Därför har Peder Fredag försökte sig på det som Trafikverket själv borde ha gjort – en detaljerad, men lättförståelig, visuell sammanfattning.  Peder har satt ihop all information om arbetsplanens inverkan på Lovön, som går att tyda från Trafikverkets arbetsritningar, och ritade in den på en enda karta. Grafiska tekniker, färgkodning etc används för att göra det hela någorlunda begripligt. Det gäller rätt komplicerande förhållanden, så även med grafiska hjälpmedel är det inte alldeles lätt att förstå från kartan vad som planeras. Och Peders tolkning av Trafikverkets intentioner är säkert inte till 100% korrekt i alla detaljer. Men till skillnad från verkets eget opedagogiskt material kan presentationen ändå bidra till en större förståelse för vad Lovön har att vänta under kommande år.

Enligt arbetsplanen sker byggarbetet inom två olika områden. Dels på norra Lovön, i skogen och fälten vid stranden till Lambarfjärden mot Grimsta, dels på södra Lovön kring de två trafikplatserna, Tillflykten och Edeby. Kartan kan lätt delas i en norra och södra del. Vi tittar först på Norra Lovö.

Vad kan man säga om arbetsplanens inverkan på norra Lovön? Byggvägar traskar genom en av Lovös vackraste och mest magiska skogar (se bilderna under). Där är det idag helt tyst, en verklig bullerfrizon. I flera års tid kommer lastbilarnas och andra maskineriers vrål att störa friden i dessa skogar.  Observera arbetstunneln, med sitt bergkrossaggregat, och det transportband som bär sin last av sprängstoft över landsbygden ner till utskeppningshamnen. Vidare bör noteras att det enda sättet för arbetare, material och maskiner att nå området är via Lambaruddsvägen och Rörbyvägen, som länks ihop med Ekerövägen vid Kungsgården och Drottningholmsparken. En stadig ström fordon kommer därför att ta vägen genom Drottningholm under hela byggtiden. Antagligen måste Rörbyvägen och Lambaruddsvägen förstärkas för att klara påfrestningen.

Ovan: Skogen invid stranden till Lambarfjärden. Här kommer utskeppningshamn, friskluftintag och luftbytestationer att byggas.

Bilden under visar landskapet i närheten av etableringsområdet på norra Lovön. Här kommer transportbandet att korsa fälten på sin väg till utskeppningshamnen.

Vad kan man säga om arbetsplanens inverkan på Södra Lovön?

Förbifartens tunnel når ytan och Ekerövägen (väg 261) vid två trafikplatser, den ena vid Edeby som ger tillgång till Förbifart Syd, den andra vid Tillflykten som ger tillgång till Förbifart Nord. Friluftsintag och Luftbytesstationer för tunnlarna byggs på skogsbackarna och nås delvis via nybyggda byggvägar, dels med befintliga vägar. Dessa vägar kvarstår efter byggtiden som servicevägar. På fälten i anknytning till varje trafikplats finns så kallade ”etableringsområde”, arbetsplats och lagringsplats för material under byggtiden. Etableringsområdet vid Tillflykten ligger farligt nära Edeby ekhagen. Sprängsten från tunnelborrningen tas upp till ytan via en speciell arbetstunnel som mynnar ut i etableringsområdet på åkern norr om Edeby. Strax innanför tunnelingången står ett bergkrossaggregat som producerar stenkross tillräckligt små att bära på den transportband som vandrar över landskapet fram till utskeppningshamnen, där den tas vidare med pråmar till mellanlagringsstationer i andra delar av Mälardalen. Lindötunneln utvidgas till två tunnelrör för att kunna släppa igenom den nya fyrfiliga Ekerövägen.

Under finns en närbild av området.

Vilka blir de värsta effekterna på Lovös södra landskap under den 8-10 års byggtiden?

Återigen blir Ekerövägen den enda försörjningsled för allt byggmaterial, manskap mm som behövs för att genomföra arbetet ivid Tillflykten och Edeby. Bland annat kommer Drottningholm att lida av denna trafik. All övriga byggtrafik, i samband med konstruktion av cirkulationsplatserna, byggvägar, luftbytesstationer mm, kommer att förinta södra Lovö som friluftsområde (se bilderna under från det idylliska landskapet kring Tillflykten, troligen en av kommunens vackraste platser). Vid Edeby ligger mynningen till arbetstunneln på världsarvssidan av Bråtebacken, mot golfbanan. Byggarbetets och transportbandets buller kommer att leta sig fram över åkrarna till Drottningholmsparken. Med andra ord kommer byggarbetet att har mycket negativa konsekvenser för ett vidsträckt område på södra Lovön.

Ovan: Tillflykten. Det är över denna dalgång som transportbandet kommer att dras.

Under: skogen vid Tillflykten. Här kommer luftbytesstationer och friskluftintag att byggas.

Under: Vandringsled nära Tillflykten (foto: Michael Philips. Alla andra foto: Peder Fredag)

Sedan, och viktigaste av allt för världsarvets del, innehåller utställningen inte vare sig ett ord eller bild om ombyggnaden av Ekerövägen utanför området kring trafikplatserna och Lindötunneln. Hur den ombyggda Ekerövägen med dess fjärde fil ska utformas där den penetrerar världsarvsområdet, beskrivs inte.

Trafikverket menar att Förbifarten och Ekerövägen är två helt åtskilda projekt, att utformningen av Ekerövägen är en lokalfråga som har ingenting att göra med arbetsplanen för Förbifarten. Men Ekerövägen är en viktig matarväg till Förbifarten. Båda projekten hör oskiljaktigt ihop. Förbifarten påverkar trafikintensiteten på Lovön och genom världsarvet i allra högsta grad. Även placeringen av trafikplatserna – på Lovön, eller på Lindö, det andra alternativet som diskuterats – inverkar på trafikintensiteten förbi världsarvet. Ekerövägen tvingas bära, inte bara kommunens lokaltrafik, utan även trafik som skapas av Förbifarten. Syftet med en utbyggnad av Ekerövägen till fyra filer är därför lika mycket att klara av den utökade trafiken till och från Förbifarten som den utökade trafiken till och från Ekerö.

Dessutom skulle en varaktig lösning av det besvärliga problemet med genomfartstrafiken på Ekerövägen, framförallt genom världsarvet, kräva nära samplanering med Förbifartprojektet. Om man valde att bygga en tunnel förbi världsarvet, som föreslagits bl a av Riksantikvarieämbetet, skulle detta projekt behöva integreras med Förbifartprojektet. Om man ignorerar världsarvets behov idag, och vid ett senare tillfälle tvingas till en förbifartlösning på Ekerövägen (t ex i syfte att undvika att Drottningholm stryks från UNESCO’s världsarvslista) skulle kostnaden bli mycket högre än om man redan idag planerade in den i Förbifartprojektet. Egentligen borde hela vägsträckan mellan Tappströmsbron och Drottningholmsbron betraktas som en oskiljaktig del av Förbifart Stockholm. Följaktligen saknar Trafikverkets utställning väsentliga delar.

Som tidigare nämnts är kartorna på dessa sidor säkert inte helt pålitliga, när det gäller detaljerna (Trafikverkets arbetsritningar är svårtolkade). Ändå kan man hävda att arbetsplanens intentioner återges här med tillräckligt tydlighet att man kan bilda en uppfattning av konsekvenserna för Lovön och världsarvet. Åtminstone är informationen nyttigare än Trafikverkets egen utställning i Ekerö biblioteket. Som det beskrivs här, så kommer det att bli, om Trafikverket och Ekerö kommun får sin vilja igenom.

peder fredag

Den nya fyrfilig Ekerövägen ska varken synas eller höras ifrån Drottningholmsparken. En mindre ambitiös målsättning skulle vara en skymf mot världsarvet. Kan detta åstadkommas, utan att det skulle kosta för mycket?

Inte så svårt.  Man behöver bara vända sig till Gustav III:s tid för att hitta lösningen. Det var en fundamental princip då att inget staket eller mur skulle omgärda en engelsk park, eftersom parken och landsbygden skulle smälta ihop utan någon visuell barriär. Principen var inte problemfri. Ingenting stoppade boskapen från att vandra in i de kungliga domänerna. För att hejda boskapen hittade engelsmännen på en förträfflig lösning: den så kallad ”Ha-ha” – en osynlig barriär mellan här och där.

Bilden till vänster visar en ”ha-ha” från ett stort gods i England: en vertikal mur, nedsänkt i marken.

Bilden under visar en annan variant. Från trädgården till vänster har man ostörd utsikt ut över landsbygden till höger, men inget djur kan korsa gränsen.

Samma princip kunde tillämpas i Drottningholm.

Bilden under visar utsikten från Hemmet  över Ekerövägen mot parken idag.

En engelsman från 1700-talet skulle betrakta denna scen med förtvivlan. ”Hur”, skulle han fråga, ”kan ni inte se att detta bullrande monster till väg skärmar av utsikten från parken lika mycket som om den vore en plank? Ta bort eländet!”.

Bilden under visar hur det skulle se ut om man tog bort vägen, genom att lägga ner den i en ”Ha-ha” eller vallgrav.

Bilden under visar utsikten från andra hållet idag, från parken mot Hemmet.

Med en vift av Photoshops trollspö försvinner Ekerövägen helt! Och trafiken med. Om vallgravens väggyta låg minst en busshöjd ner under parkens nivå, skulle praktiskt taget inget fordon kunna synas från parken. Dessutom skulle trafikbullret minska avsevärt. Några eleganta broar, typ de som korsar dammarna i parken, skulle göra det möjligt för fotgångare att ta sig från en sida av vägen till den andra. Frid och fröjd. Alla är nöjda.

Nedsänkningen skulle sträcka sig hela vägen från Finnbo till Drottningholmsbron. Sista biten framför Långa raden kanske kan däckas över. Allt detta bör vara världsarvets minimikrav, tillsammans med en förflyttning av trafikplatserna till Lindö i syfte att minska trafikflödet. Även med en nedsänkning av vägen, bör en mycket kraftig minskning av genomfartstrafiken ingå som grundmål i överenskommelsen.

Man kan även tänka sig en PRT-system (Personal Rapid Transport) i samband med den nya Ekerövägen. Bilden visar hur det skulle se ut från Hemmet mot parken, om detta system infördes. PRT handlar om helt tysta spårbil på räls, burna på stolpar mellan Ekerövägens körfält. En bekväm kollektivtrafiklänk mellan Brommaplan och Tappström, som minskar behovet av nya bullriga busslinjer.

Det kan visa sig att en nedsänkning är svår att genomföra. Att lösningen med sluttande sidor blir så bred att man tvingas ta en del av parken. Att det blir svårt att dra upp sidovägarna till Malmen och mot Rörby från en så djup nivå. Att grundvattenflödet ner mot parken från Malmen gör att vägbanan lätt översvämmas. Osv. osv. I så fall är det bara tunnellösningen som kan godkännas. Antingen sänks vägen ännu mer, och däckas över. Eller dras den i en ny tunnel från Edeby eller från Nytorp på Lindö, hela vägen till Brostugan på Kärsö (se annan post i denna blogg).

Ingen genomfartstrafik alls genom världsarvet är den optimala lösningen. Om man valde att leda denna trafik förbi världsarvet i en tunnel skulle alla parters önskningar tillfredsställas. Men det blir dyrt, vilken lösning man än väljer. Det kostar att skydda ett världsarv. Det kan man aldrig komma ifrån. Vill man ha äran av att hysa en av världens mest utsökta kulturskatter, får man ta konsekvenserna. Som slottsfogden Fredrik Trolle sa vid Drottningholms jubileumsfirande i maj: ”Det är en kvalitetsstämpel som förpliktigar … det är viktigt att alla parter inser sitt ansvar”.

Det är uppenbart att Trafikverkets målsättning (och verkets uppdragsgivares målsättning) är att inte ett öre mer än nödvändigt ska satsas på att skydda världsarvet och Lovön från konsekvenserna av Förbifarten. Det operativa ordet här är ”nödvändigt”. Det finns ett brett utrymme för olika tolkningar av detta begrepp. Det som anses nödvändigt av den ena behöver inte anses nödvändigt av en annan. ”Möjligt” är ett annat liknande ord, som brukar kvalificera regeringens direktiv till myndigheterna i sådana fall.  Kultur- och naturvärden ska bevaras och skyddas ”så mycket som möjligt”. Eller, som när det gäller det planerade kultur-och naturreservatet för Lovön, där Länsstyrelsens arbetsgrupp  påstår sig ”försöka hitta lösningar som så många parter som möjligt kan acceptera”. En formulering som nästan säkert bäddar för en tandlös kompromiss.

Trafikverket tolkar sitt uppdrag så att ”nödvändigt” betyder den minst kostsamma lösningen, även om den skulle har de mest negativa effekter på världsarvet. Som till exempel när verket valde det minst skyddande alternativ ur totalt tio olika föreslagna placeringar för Förbifartens upp-och nedgångar på Lovön. Detta alternativ valdes helt enkelt därför att placeringen skulle kosta mindre än alla andra. Som kompensation föreslår Trafikverket några rent kosmetiska åtgärder, när det gäller utformningen av trafikplatser och väg 261.

Detta är en mycket kortsynt attityd. Ledaren i SvD idag (24 juni) påpekar att

”Under 2010 var turistnäringens exportvärde drygt 50 procent högre än järn- och stålexporten och mer än dubbelt så hög som värdet av den svenska personbilsexporten”.

Drottningholm är juvelen i den svenska turistnäringens krona, internationellt den bäst kända av landets kulturskatter även innan den blev upptagen på UNESCOs världsarvslista. Om turistnäringen spelar en så viktig roll i den svenska ekonomin – viktigare än järn och stål, Volvo och Saab – kan även en flermiljarders satsning på att trygga världsarvet motiveras. På sikt skulle det vara klart samhällsekonomiskt lönsamt. Trafikverket (och kommunen och regeringen) verkar leva kvar i 80-talet, då Kjell-Olof Feldt kunde på fullt allvar fastslå i samband med ett annat motorvägsbygge: ”… ser vi det ur ekonomisk, effektivitets- och tillväxtsynpunkt, är det uppenbart att vi skall offra västkusten”. Idag offras Lovön och världsarvet på samma otidsenliga altare.

Framförallt bör regeringen sluta upp med att spela Pontius Pilatus, att två sina händer och påstå att dess ansvar tog slut när Förbifarten beviljades. Regeringen har det yttersta ansvaret för världsarvet, och även för turistnäringens avgörande roll i den svenska ekonomin. Det innebär att även väg 261 faller inom regeringens ansvarsområde eftersom vägen hotar att förlama världsarvet och riva undan marken på turistnäringens främsta dragningskraft. Det gäller även Lovön som helhet, eftersom ett förverkligande av världsarvets potential i framtiden hänger i mycket stor utsträckning ihop med dess omgivning.

Genomfartstrafiken på väg 261 till och från Förbifarten, Ekerö och Brommaplan är det största hotet mot världsarvet och Lovön. Det följer att regeringen bör ge Trafikverket det klara direktivet att kommer med förslag på hur genomfartstrafiken ska tas bort. Och utan några kvalificerande ”om det är möjligt”.  Ett flertal olika realistiska lösningar finns att tillgå. Det gäller att välja den som har mest verkningsgrad, kosta vad det kosta vill. Sverige har råd!

peder fredag

Fortsättning från bloggposten innan (”Vi vill lämna CARPELAND”).

Anta att en folkomröstning på Lovön har visat att en förkrossande majoritet av öns befolkning vill lämna Ekerö kommun. Anta vidare att en ansökan om att ansluta sig till Stockholms kommun möts med välvilja, och att Lovön med dess omkringliggande arkipelag faktiskt upptas i Stockholms kommun. Vad ska man då göra?

Syftet med att flytta från Ekerö kommun skulle vara att söka det skydd mot urbanismens framfart som kommunledningen i Ekerö verkar inte villig att ge. Men att ansluta sig till Stockholms kommun garanterar inte automatiskt detta skydd. Lovöns närhet till storstaden är en av dess största förtjänster, men detta i sig självt utgör ett ständigt hot. Även om staden, till skillnad från Ekerö kommun, förstår vikten av Lovös särskilda kvalitéer för dess framtid och nödvändigheten av att skydda dessa, finns starka krafter som vill exploatera, utnyttja, fördärva. Lovön och Drottningholm är ett unikt fall. Ett särskilt fall kräver särskilda arrangemang för att skyddas från det moderna livets värsta avarter.

Olika skyddsarrangemang har föreslagits under åren, bland annat en buffertzon för världsarvet (kartan till vänster). Buffertzonen skulle omfatta nästan hela Lovön, inklusive en del av Kärsö och Lindö. Det har diskuterats, utreds och förhandlats om buffertzonen alltsedan Drottningholm blev världsarv 1991, hittills utan att de olika inblandade myndigheterna kan komma överens. (OBS: kartan har tagits från kommunens översiktsplan, men ger en felaktig bild av världsarvets gränser. De korrekta gränserna syns på kartan under).

Enligt ett annat förslag skulle hela Lovön (bortsett från Vattenverket, FRA och Malmen), och alla öar i dess arkipelag utan Kungshatt, blir till  ett kultur/naturreservat. (kartan till vänster; klicka för att förstora). Här har man kommit längre. Enligt Länsstyrelsen, som har uppdraget att utreda saken, kommer Lovöreservatet att vara verkligt inom två år (se annan post i denna blogg).  Problemet är att de riktlinjer som Länsstyrelsen arbetar efter utesluter alla vägbyggen från reservatets skydd. M a o kan inte reservatet påverka varken breddningen av väg 261 eller placeringen av anknytningsramperna till Förbifart Stockholm, hur mycket dessa väggbyggen än hotar Lovös kultur och natur. Lovöreservatet är därför en tämligen tandlös konstruktion, som egentligen inte är lämpade för annat än landsbygd. Malmen, till exempel, som är delvis en stadsbebyggelse, lämnas utanför reservatet, trots att den är ett högst skyddsvärt objekt.

Varken buffertzon eller reservat verkar adekvat för ändamålet. Något mycket kraftigare behövs för att skydda Lovön och Drottningholm. Finns en annan tänkbar form av skyddsåtgärd med högre verkningsgrad?

På andra sidan staden finns Nationalstadsparken, det enda av sitt slag i världen, en unik Svensk skapelse. Nationalparken liknar Lovön i att den omfattar särskilt värdefulla natur- och rekreationsområden och bebyggelse av högt kulturellt och historiskt värde, inklusive Ulriksdal, ett kungligt slott med 1700tals teater. Hagaparken ritades av F.M. Piper, samma landskapsarkitekt som ritade Drottningholmspark, och är en lika viktigt andningshål för stadsbor på nordöstra sidan av stadens centrum som Drottningholm är för de som bor på västra sidan. Byggs Förbifart Stockholm, skulle Lovön och Drottningholm även kunna vara ett lätt tillgängligt utflyktsmål för de som bor söder om stadens centrum.  Lovön omslutas av den expanderande storstaden på samma sätt som Nationalstadsparken.

Därför är det inte en orimlig tanke att även Lovön skulle få status som nationalstadspark (särskilt i detta hypotetiska fall, då Lovön antas ha blivit en del av Stockholms kommun).  I så fall skulle stockholmare få två stora, väl skyddade och helt unika natur- och kulturområden på varje sida av stadens centrum: Nationalstadspark Öst och Nationalstadspark Väst. Detta är något som ingen annan huvudstad i världen kan prestera, något som skulle ge Stockholm all rätt att bli kallat ”Capital City of Scandinavia”.

Följande text från Stockholms kommun handlar om dagens Nationalstadspark, men med få förändringar skulle även  kunna beskriva Lovön och Drottningholm.  Med andra ord är Lovön en lämplig kandidat för ny Nationalstadspark för Stockholm.

Utdrag ur: Utlåtande 2009:44 RIII (Dnr 311-249/2009)

Översiktsplan för Nationalstadsparken – Stockholmsdelen, Dp 1998-00183-51

Nationalstadsparken är ett av Stockholms unika besöksmål. Med sitt läge direkt inpå stenstaden och sitt innehåll av naturmark, kulturvärden och historia är parken ensam i sitt slag i världen …

Området har sitt ursprung i kungligt markinnehav som förvaltats och förändrats genom århundradena med nära anknytning till stadens historia och utveckling. Området omfattas av ett särskilt lagskydd i miljöbalken med syfte att bevara de natur- och kulturvärden som finns i parken …

Genomförandet av nya trafiklösningar som minskar fordonsrörelser i parken och bidrar till färre genomfartstrafikanter … är av mycket stor betydelse.

Huvuddelen av Nationalstadsparken ägs av staten.

Föreliggande översiktsplan definierar de olika karaktärer som parkens delar har. Planen ger förutsättningar för en god skötsel och utveckling av parklandskapet …

Nationalstadsparken är en viktig del av Stockholm och när staden växer ökar dess betydelse ännu mer.

I nationalstadsparkens lagskydd står klart och tydligt att området skall ses som en helhet med betoning på park- och naturskydd. Även närområdet intill nationalstadsparken är mycket känsligt och kan vid okänslig exploatering påverka Nationalstadsparken negativt. Vidare anger lagstiftningen att det  ”Inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas”.

Park- och naturlandskapets värden för Stockholm som besöksstad och för dagens och morgondagens stockholmare är ovärderligt och tas ofta för givet. Men dessa värden kan gå förlorade för all framtid vid ovarsam planering och omedveten hantering. Idag hotas Nationalstadsparken att steg för steg förminskas och stora värden gå förlorade. Flera exploateringsprojekt har de senaste åren processats utan någon tydlig planering av hur park- och naturlandskapets ska tas tillvara.

Insikten om att även exploateringar utanför Nationalstadsparken kan skada dess värden och därför skall undvikas måste lyftas fram i Översiktsplanen. Brutala projekt i parkens närhet påverkar i allra högsta grad Nationalstadsparkens upplevelsevärden.

Spridningsvägarna för djur och natur måste förstärkas … strövande djur och människor får svårt att ta sig mellan nationalstadsparkens olika områden. Det behövs broar och passager så att rekreationsmöjligheterna och naturens viktiga spridningseffekt stärks. Låt inte en ökad biltrafik diktera villkoren för parklandskapet utan planera så att barriärerna överbryggas.

 Stockholm den 18 mars 2009        På kommunstyrelsens vägnar: STEN NORDIN

Vi som bor på Lovön anser att vår kära ö behandlas på ett svekfullt sätt av Ekerö kommun, som idag styrs mer och mer av en enda man: kommunordförande Peter Carpelan. Det är hans vilja som gäller i denna ”kulturens” (?) övärld. Ludvig XIV av Frankrike lär har sagt: ”L’etat? C’est Moi” (”Staten? Den är Jag”). Herr Carpelan verkar ha samma inställning när det gäller Ekerö.

Tyvärr har kommunordförandens inställning konsekvenser för Lovön. Det verkar som om han betraktar den del av kommunen som ligger öster om Lindötunneln som ett onödigt och besvärligt påhäng. Trots sina fina ord om Lovös kulturella betydelse, är det tydligt att han anser att öns enda nytta är att vara genomfartsled för de övriga öarnas bilister på väg till och från stan. Lovön ska vara avstjälpningsplats för det avskräde som detta omåttligt bullrande resande lämnar efter sig – en fyrfilig huvudväg rakt genom världsarvet Drottningholm. Dessutom, Förbifart Stockholms anknytningstunnlar, med sina cirkulationsplatser, som Carpelan vill sprida ut på Lovön, istället för det andra, mer logiska alternativet som diskuterats:  på Lindö, längre bort från världsarvet och samlat på en enda undanskymd plats vid Nytorp.

Det är inte oväsentligt i sammanhanget att Lindö ägs av Wallenbergfamiljen. Familjen vill absolut inte ha någon cirkulationsplats på deras ö. Varför Carpelan så underdånigt arbetar för Wallenbergs sak kan man bara spekulera. Det känns som om vi ännu ligger kvar i medeltiden, där Carpelan spelar ”Sheriff of Nottingham” till Wallenbergs ”Prince John”, ett klart fall för ingripande från Robin Hood!

Och allt detta har drivits igenom, trots ihärdigt motstånd från Riksantikvarieämbetet, Slottsförvaltningen och Statens Fastighetsverk, därför att kommuner i Sverige har ovanligt mycket makt att stoppa stora regionala vägprojekt om de vill. Även statliga myndigheter får dansa till en trilsk kommunlednings pipa. Trafikverket fick snällt acceptera den planlösning som Ekerö kommun vill ha, under hotet att kommunen annars skulle dra tillbaka sitt stöd för Förbifart Stockholm. På så sätt kan en ”puttefnask” kommun (att använder herr Carpelans egna bevingade ord) för egna själviska skäl sätta en käpp i hjulet på projekt som har betydelse långt utanför kommunens gränser. Att stora, oersättliga värden därmed äventyras, och att dessa värden är av vikt för landet som helhet och för världen, är något som Carpelan och kompani struntar fullständigt i.

Varför denna påtagliga saknad av intresse för världsarvet Drottningholm och Lovön? Jo, därför att Ekerö inte har någon ekonomisk eller annan nytta av att världsarvet Drottningholm ligger i kommunen. Drottningholm må vara ett mål för hundratusentals penningstinna besökare från hela världen; det ger inte kommunen ett öre, pengarna landar någon annanstans. Från kommunens synpunkt skulle livet vara mycket enklare om UNESCO drog tillbaka Drottningholms världsarvsstatus. Man kan t o m misstänka att Carpelans envisa vägran att kompromissa har precis detta som mål – att driva saken till sin spets och bli av med eländet. Om Drottningholm nedgraderades skulle turisterna kanske lockas vidare till att spendera sina pengar på Mälaröarna.

Stockholm, däremot, tjänar enormt mycket från Lovön och världsarvet. Miljoner kronor per år flödar in i staden från utländska turister, och även från turister från övriga delar av Sverige, tack vare världsarvet. Att vara precis, 22 miljarder kronor förra året. Första frågan när dessa turister går i land från sitt cruiseskepp, eller når sitt hotell från Arlanda, är oftast ”var ligger Drottningholm?”. Drottningholm har ett världsrykte som lockar människor hit, till förmån för Stockholm, men inte för Ekerö. Och turistbesök i Stockholm beräknas öka med 80% fram till år 2020.

Det är inte bara en ekonomisk fråga. Lovön och Drottningholm används flitigt för rekreation året om av storstadens innevånare. ”Den Gröna Kilen” är stadens västliga lunga. En solig dag i Drottningholmspark är gissningsvis 99% av besökarna Stockholmare, eller från det övriga Sverige, eller världen, men inte från kommunen. Denna livsgivande funktion kommer att bli än viktigare för stadsbornas välbefinnande ju snabbare Stockholm expanderar, och ju snabbare ifyllningspolitiken täpper till de allra sista gröna andningshålen i staden.

Stockholm har all anledning att bevara Lovön och skydda ön från allt som kan minska dess värde för staden i framtiden. Staden har till och med ett intresse av att ge Drottningholm och Lovön ett mervärde, genom att utveckla och förädla de resurser som redan finns på ön. Men, tyvärr, ligger Lovön i en annan kommun, och Stockholm har ingen möjlighet att påverka händelseutvecklingen.

Till skillnad från Stockholm har Ekeröbor inget behov av något grönt rekreationsområde på Lovön. De har alla andra mälaröar till sitt förfogande. De har även ett eget världsarv på Birka och vid Hovgården på Adelsö. De har till och med ett eget 1700-tals slott och park: Svartsjöslott. Det är en bra gissning att de flesta som bor i kommunen sällan om någonsin har besökt Lovön. Det enda de sett av ön och Drottningholm har varit genom bilens eller bussens fönsterruta. Det är därför herr Carpelan är så självsäker. Hans politiska bas är precis denna tysta majoritet, som struntar i allt vad Lovön och Drottningholm betyder, bara de sparar några minuter på väg mellan hemmet och jobbet. Carpelan kan bara hålla sig kvar vid makten genom att ge dessa bilister vad de vill ha.

Vår ö hotas av kommunledningens envisa vägran att ta sitt ansvar för Drottningholm, ett av landets främsta kulturobjekt, inbäddat i Lovös oförstörda landsbygd, världsunikt både i dess historiska förankring och i att den ligger så nära inpå landets huvudstad. Detta är sannerligen inte en fråga om onödig lyx; stadsbefolkningens och hela landets själsliga hälsa och välbefinnande är beroende av tillgång till sådana rikedomar. Vi som bor här känner ett starkt förvaltningsansvar, och kan inte förstå att vår kommunledning är beredda att offra världsarvet för några futtiga sparade minuter in till Brommaplan.

Det känns sorgligt. Särskilt eftersom man vet att många inom kommunen, även inom Carpelans eget parti, känner obehag inför kommunordförandens bryska behandling av världsarvsfrågan.  Men ingen vågar säga ifrån. Så det får vara vi på Lovön som bryter isen.

     Det har gått för långt. Detta ”påhäng” vill inte vara med längre. Vi vill säga hej då till ”Carpeland”, och styra vår kos åt andra håll. Mot ett annat kommunalt sammanhang där vi känner att Lovön, inklusive det världsarv som ön bär i sin barm, kan få den uppskattning som den förtjänar. En bom ska snart resas vid Lindötunneln. Glöm inte passet!

peder fredag

… som naturligtvis inte talar för andra Lovöbor än sig själv, men som är tämligen säkert på att den ilska som skymtar bakom orden i denna text i stora drag reflekterar stämningen på ön idag. Det finns prejudikat som stödjer tanken på att en kommundel kan lämna sin kommun och anknyta sig till en annan kommun. Vilken kommun skulle Lovön kunna anknyta sig till? Stockholm är det självklara svaret, om de vill ha oss. En utväg som inte alls skulle vara nödvändigt om Ekerö kommuns ledning tog sitt förnuft till fånga och började arbeta för en riktig lösning på problemet med Ekerövägen. Både Ekeröbornas och världsarvets behov kan tillfredsställas, om kommunen använder sin makt till att kräva detta. Bara då skulle vi på Lovön övertygas om att vår rätta plats är i Ekerö kommun. Vi får hoppas att vinden skiftar riktning snart, annars drivs skutan oundvikligen bort mot nya stränder.

Din åsikt i frågan uppskattas, och kan lämnas i form av en kommentar härunder. Är Du för eller emot en ev. förflyttning av Lovön från Ekerö kommun till Stockholms kommun, inklusive världsarvet Drottningholm och Lovös omkringliggande arkipelag? Om du är emot eller ej, framför gärna dina skäl.

Stonehenge på Salisbury plain i södra England är en 5000 år gammal stencirkel (till vänster, vid midsommar solnedgång). Den står på UNESCOs världsarvslista precis som Drottningholm.  Internationellt är Stonehenge kanske det bäst kända världsarv i England, på samma sätt som Drottningholm är det bäst kända i Sverige, en dragningskraft för turister från hela världen.

Stonehenge och Drottningholms slott är jämförbart även i andra avseenden. Stencirkeln och slottet är båda två kärnan i var sin mycket större helhet. Slättmarken kring Stonehenge rymmer en mängd andra stensättningar, gravplatser och andra spår av den neolitiska kulturen. Tillsammans utgör de en berättelse om forntidens rituella liv. På ett liknande sätt omges slottet i Drottningholm av trädgårdar och parken och hela Lovös landskap, även detta en berättelse om det förgångna, om historiska skeenden som gav upphov till vår egen tid,  och om den jordbrukande värld som en gång uppehöll slottslivet i Drottningholm. Varken Stonehenge eller Drottningholm kan utan stor förlust avskärmas från dess omgivning.

Likheten mellan dessa två världsarv är mer slående än så. I bägge fallen korsas världsarvsområdet av en huvudväg, som varit en plåga i flera årtionden (Stonehenge vänster, Lovön under). Det gäller inte bara vägen, som delar världsarvsområdet i två, eller den forsande ström bilar som reser på vägen, utan även, och kanske värst, det trafikbuller som bilarna ger upphov till. Att uppleva både Stonehenge och Drottningholm till fullo måste omgivningen vara tyst. Platsens magi förstörs av biltrafikens konstanta vrål.

Det finns en stor skillnad mellan hur engelsmännen och svenskarna handskas med detta trafikproblem. I vetskap om att Stonehenge spelar en avgörande roll för landets identitet, och inte minst turistindustrin, bestämde den engelska regeringen nyligen att helt avlägsna vägen.  Den ska täckas med gräs och trafiken ska ledas förbi världsarvet på en annan väg (se bilderna under: förr och efter renovering).

Det gamla besökscentret (till höger i övre bilden), i likhet med besökscentret i Drottningholm idag, är inte adekvat för att ta emot så många besökare. Det ska rivas, och ett nytt besökscentrum byggas 1,5 kilometer borta från stencirkeln . Där ska besökande lämna sina bilar och bussar och nå stencirkeln, antingen till fots längs en promenadväg, eller via ett tyst, lågprofil minitåg.

Den gamla vägen försvinner helt (se bilden till vänster). Det nya besökscentret syns under.

Så gör de i England. Men hur behandlar Sverige sitt eget världsarv?

I Drottningholm gör svenskarna tvärtom. Vägen genom världsarvet kommer inte att  avlägsnas eller läggas ner i en tunnel. Nej, den ska till och med byggas ut till fyra filer. Trafiktrycket på vägen kommer att utökas. Trafikbullret likaså. Vägen kommer i fotsättning att dela Drottningholm från sin omgivande miljö. Cirkulationsplatserna i samband med ramperna ner till Förbifart Stockholm ska läggas på Lovön, utan hänsyn till hur nära de är till världsarvet. Svenskarna struntar i sitt ansvar till omvärlden. De även struntar i sina egna intressen. De långsiktiga vinsterna för hela landet, som världsarvet lovar, ignoreras till förmån för kortsiktiga lokala och regionala intressen.

Till saken hör att Storbritannien, till skillnad från Sverige, befinner sig i en svår ekonomisk kris och med en enorm statsskuld. Nästan som i Grekland skärs våldsamt i den offentliga budgeten. Även Stonehenge fick känna av dessa ”cuts”. Omdaningen av världsarvet skulle skrotas. Men då reste sig upprörda röster. Landets främsta världsarv var för viktigt att lämna i sticket. Regeringen lyssnade, och backade. Stonehenge fick tillbaka det pengar som behövdes. Arbetet går nu vidare.

I en Sverige utan någon statsskuld att tala om, och där ekonomin blomstrar, ska inte ett öre läggas på att rädda världsarvet.  Kommunpamparna och Wallenbergfamiljen kör över Lovön och Drottningholm som om de vore betydelselösa påhäng. Världsarvets framtid stryps.  Kulturmyndigheterna skakar på axlarna. Regeringen tiger och tittar åt ett annat håll. Drottningholm offras på de kortsiktiga ekonomiska vinsternas altare, och allt detta utan att någon reser sin röst i protest.

Peder Fredag skäms över att vara svensk!

”Vad har Saab och Drottningholm för gemensamt? Jo de är två svenska institutioner med stolta anor som både är nedläggningshotade. Men medan Saab hamnar i media med stora rubriker, sker Drottningholms nedläggning i tystnad. Hela Sverige värnar om Saab, regeringen ordna garantier av lån på 4 miljarder och skapar all sköns stöd till fabriken i Trollhättan. Men samma regering gäspar bara när Drottningholm riskerar att läggas ned. Eller snarare bidrar till det. I det förra fallet handlar det om flera tusen jobb, om stora ekonomiska värden. I det senare bara om mossigt kulturarv. Världsarv visserligen, men ändå.

Men Sverige kommer inte att leva på någon bilindustri i framtiden oavsett hur regeringen pumpar in stöd. Den industrin kommer att försvinna till Asien. Kanske inte imorgon, men på sikt. På samma sätt som varvsindustrin försvann trots alla räddningsaktioner på 1970-talet. Eller tekoindustrin dessförinnan. Däremot stiger Drottningholm i värde för var dag som går. Den är en del av den snabbast växande industrin globalt idag: upplevelseindustrin. Och Drottningholm är unikt, för alltid svenskt, kan aldrig flytta till Kina eller Indien, inte ens till Bromma. Strömmen av människor från hela världens hörn som vill besöka Drottningholm växer, år efter år. De lägga ner massor av pengar i vårt land, redan mer än vad bilindustrin tjänar ihop. Den strömmen kommer att växa. Volvo har flytt till Kina, men kineser och mängder av andra människor med ökat välstånd runt om i världen vill besöka ett fantastiskt 1600-tals slott och en fungerande 1700-talsteater i en ljuvlig park i det exotiska landet Sverige. Där ligger Sveriges framtida värde, jobb och tillväxt. Därför gäller det att utveckla det unika värde som Drottningholm har, inte långsamt strypa och kväva det med asfalt och avgaser, och hoppas på att vi lever gott på våra bilar. Det kommer vi inte att göra.”

Texten ovan skrevs av redaktör Claes Lindahl i det senaste numret av Lovö Hembygdsföreningens tidskrift, ”Eleonoraposten”.  Bättre än någon annan text som Peder Fredag läst sätter den fingret på kärnfrågan: att Drottningholm är viktigare för Sverige än de flesta andra dagfjärilar som fladdrar omkring våra politikers förvirrade huvuden.  Framförallt förklarar Lindahl hur viktigt det är för Sveriges framtida ekonomin att Drottningholm får möjlighet att utvecklas, något som den nya vägprojekten på Lovön effektivt skulle sätta stopp för. Andra poster i denna blogg förklarar dessa förhållanden i mer detalj.

Man läser i dagstidningarna att Saab ska räddas av ryska, och förmodligen även kinesiska pengar. Därmed frigörs regeringens 4 miljarder garanti för att satsas någon annanstans. Till exempel i Drottningholm. Det skulle vara otänkbart att sälja ut Drottningholm till ryska eller kinesiska intressen på samma sätt som bilindustrin. Det är där, på svenska mark, som Sveriges pengar ska satsas, inte på dödsdömda industrier som kan flyttas som schackpjäser var som helst i världen.

Det råkar vara så att 4 miljarder gott och väl skulle räcka för att bygga Förbifart Lovö. Därmed skulle hela Lovön förvandlas till en riktig (och inte låtsas) kultur- och naturreservat. Till och med helt bullerfri. Drottningholms framtid skulle försäkras. Världsarvet skulle kunna utvecklas på ett sätt som är omöjligt idag.  Det skulle kunna ta emot de tusentals nya besökare som förväntas anländer under kommande år. Den svenska upplevelseindustrin skulle gynnas, något som skulle vara bra för landet, för Stockholm, och även för Ekerö kommun. Hur kan våra politiker vara så kortsynta? Har de inget grepp över ekonomiska prioriteringar alls? Att inte tala om de kulturvärdena, som de så ofta åberopar med krokodiltårar strömmande ner för kinderna.

Igår träffade jag en av L. M. Ericssons ”headhunters”, som har för uppgift att anknyta nya ledare till företaget.  Jag lärde mig att studier visar att män har höga poäng när det gäller driften att åstadkomma omedelbara resultat. Kvinnor, däremot, är mycket bättre på att tänka strategiskt, m a o långsiktigt. Kan det vara så enkelt att Drottningholms framtid försäkras bara om vi byter ut alla ledande poster i kommunen och regeringen – från män till kvinnor?!

Vakna kära medborgare! Kräv könsbyte av era politiker! Annars går Sveriges och världens kulturarv en sorglig framtid till mötes.

peder fredag