Häromdagen hittade jag i Starbäcks ”Berättelser ur Sveriges Historia, 1886”, följande text. Det gällde händelser på Lovö, julafton, 1521, under Gustavs Vasas belägring av danskarna i Stockholm. Jag blev oerhört glad att förstå att mina ansträngningar under denna tid inte har glömts, att över tre hundra år senare skrevs det fortfarande om striden denna iskalla natt i december 1521.
“På Lovön låg Peder Fredag med 500 man, och det var honom och hans jultunna, som danskarna från Stockholm aktade göra ett gästabesök sjelfa julaftonen. Lägret här på ön stängde nämligen all tillförsel till Stockholm från Mälaren, och derför var det framförallt nödvändigt att söka upphäfva detta. Ett tusen femhundra man inskeppade sig derför i Stockholm på skutor och skärjebåtar till ett antal af 40 och gåvo sig af i riktning åt Lovön, görande sig säkra på om framgång i anseende till den svenska styrkans ringhet.
Men Peder Fredag var en man som passade för sin plats. Tapper, modig och rik på utvägar hade han inte sport fiendens anslag för än han hade gjort upp en plan till deras mottagande. Han ställde sexton karlar försedda med stridshorn här och der på höjderna i skogen omkring Glia och befälte dem att, så fort som de hörde det blåsa till strid i lägret, skulle den ena efter den andra också blåsa till strid. Utan att ana något nalkades de fientliga skutorna stranden vid Glia – länsmansgården låg, der nu Drottningholms slott är beläget – och folket steg i land och satt sig i rörelse mot lägret, som de trodde sig utan svårighet kunna taga.
Då blåste det med ens till strid i hela lägret, och en mörk massa började skymta fram derifrån. Således hade man först ett stycke strid att bestå, innan man kom till julölet, men så mycket bättre skulle detta smaka. I och med detsamma hördes stridslurar ljuda från tvänne andra håll och omedelbart derpå något längre ifrån, och så rundt omkring i skogen. Svenskarne hade oförmodadt fått förstärkning, hela skogen var full av folk, här var strid omöjlig. Och i ett nu kastade hela skaran om för att återvända till stranden. Men under tiden hade de mörka skuggorna ur det svenska lägret kommit allt närmare, och med oemotståndlig hastighet rusade Peder Fredag fram, medan lurarne ljudo i skogen och hela den dervarande hären tycktes komma allt närmare.
Hvarje tanke på motstånd uppgavs, och under flykten nedgjorde Peder Fredag och hans män tvåhundra fiender utom alla som omkommo i vattnet. Ty alla störtade sig ner på en gång utan någon ordning. Med skam och nesa kom återstoden tillbaka till Stockholm.”
Ja, ni kan förstå med vilken tillfredställelse jag läst denna text. Men kan ni också förstå min förtvivlan när jag hör från min trogna underrättelsestab att ni tänker fördärva det som jag då nästan gav mitt liv att försvara? Detta giftiga påhitt, asfalt och betong, ska spridas över Lovö, över Drottningholm. En fyrfilig motorled genom världsarvet! Är ni inte kloka? Vi kämpade för Lovös själ. Ni är på god väg att ta kål på denna själ. Skäms!
Det här är inte mitt sista ord. Vi som bryr oss om våra rötter, våra förfäder och framtiden, ger oss inte så lätt. Barbarerna ska bekämpas var de än dyker upp. Stridshornen kommer att ljuda i skogen. Var beredd. Anfall kan komma från vilket håll som helst.
peder fredag
